sofieifos

Finanskrisen och lågkonjunkturen är två ämnen som tillsammans har tagit upp många timmar i våra tv-apparater. Det pratas om det överallt, men hur började det egentligen?

Allt började i USA och med deras såkallade subprime-lån. Med dessa fick många människor möjlighet att låna pengar till hus, men när sedan räntorna gick upp var det många som inte hade råd att betala tillbaka. Husen såldes för mindre än vad de köpts för och det blev stora förluster på många håll. Det stora slaget kom när Bear Stearns, Freddie Mac, Fannie Mae och Lehman Brothers råkade illa ut. Fyra stora och betydelsefulla företag i USA. Som tur var räddades alla fyra med hjälp av staten och man lyckades på så sätt mildra krisen en aning. Men allt eftersom krisen blev värre i USA spred den sig som ringar på vattnet ut i världen.

Allt blir en ond cirkel som bara går runt runt. Om folk först blir av med sina hus och inte klarar av att betala sina lån spenderar de mindre, då produceras det mindre, och folk förlorar sina jobb. När man förlorar sitt jobb spenderar man mindre och så vidare. När då fabrikerna inte producerar lika mycket påverkas alla deras underleverantörer och så vidare. Allt går bara runt runt.

För oss som går ut skolan nu till våren är inte detta en helt lätt situation att komma ut i arbetslivet i. Det är svårt att få jobb och om man då inte börjar plugga kan detta leda till att vi får en ännu högre ungdomsarbetslöshet.

Som jag nämnde innan gick staten in och räddade företag och banker i USA och här har vi verkligen lärt oss av historien. År 1931 drabbades vi av en finanskris och då gick inte staten in, vilket ledde till att företagen gick omkull istället. Numera är staten mer vaken och om de har möjlighet till att gå in i tid mildrar det krisen. Konsekvensen av den förra krisen blev att Hitler fick lättare för att komma till makten menar Håkan Lindgren, och detta hoppas vi ju verkligen inte kommer komma igen. Men det tror jag inte, idag kan vi lära oss av vad som hände då och mediebevakningen är mycket högre runt om i världen.

Så vad ska vi nu göra för att komma på fötter igen? Det är en bra fråga men jag tror inte att det finns någon som kan svara exakt på vad som ska göras. Ekonomin går av sig själv i vågor och snart kommer det komma en våg som bär med oss igen. Konjunkturen kommer vända och då gäller det att vara beredd så att man är på hugget och hänger med. Det går inte att gå och slöa utan det är upp på tå och göra vad man kan.

Förhoppningsvis vänder det lite till sommaren så att vi kan få lite jobb och sen sätta sprätt på pengarna så kanske någon annan får ett jobb för att det behövs fler resurser och så börjar det snurra på rätt håll i cirkeln igen.

När det kommer till klimatförhandlingarna är allt som ett stort pokerspel. Alla länder sitter med sina kort dolda för de andra och beroende på vilka kort som kommer upp är vi villiga at satsa olika mycket. Satsar vi mycket riskerar vi att förlora allt eller vinna så mycket mer. Vad är då alla villiga att göra? Ingen vill gå ”all-in” och riskera att förlora allt utan alla slänger bara in små satsningar och väntar på att de andra ska agera. Men kan vi fortsätta såhär? Nej. Det måste hända något, vi måste lägga ner våra kort öppet på bordet och börja prata med varandra. Vi kan inte gå runt och bara tänka på vårt eget bästa och samtidigt vara misstänksam mot alla andra. Då kommer vi aldrig komma fram till en hållbar lösning.
Alla måste med, annars kommer de länder som egentigen vill med inte agera så som de gjort om någon inte är med. Är det någon som åker snålskjuts kommer de andra bli irriterade och då kanske skita i att agera själva. Det kommer dyka upp tankar som ”varför ska vi göra något om inte de gör det?” . Sen är det såklart svårt att få alla att enas om ett förslag som ska styra alla länder. Vi har så olika förutsättningar. Men jag tror att det är viktigt att i-länderna hjälper u-länderna. För att detta ska kunna vara genomförbart måste då u-länderna gå med på att kunna redovisa förändringar och gå med på att minska sina utsläpp. Man kan inte bara se på vad som hänt innan, vem som bär ansvaret för det som hänt, vi måste se på vad som kan göras nu och då måste alla göra så gott de kan med den information vi har idag. I dokumentären pratar man om att det måste finnas konsekvenser för dem som inte lever upp till det som de gått med på i ett avtal. Detta håller jag helt och hållet med om. Kan man skriva på ett avtal om hur man ska minska sina utsläpp och man sen bara skiter i det måste det finnas konsekvenser på detta. Det kan till exempel vara att man då måste betala en viss summa, dessa pengarna kan sedan gå till att förbättra det globala klimatet genom att hjälpa de länder som verkligen går in för avtalet.  Klimatmötet i Köpenhamn tror jag tyvärr inte kommer leda fram till ett storslaget avtal som tar världen med storm. Men detta behöver inte betyda att det är et misslyckande. Jag hoppas vi kan komma en lång bit på vägen och om kanske ett halvår eller år kan alla träffas igen och då komma fram till ett avtal baserat på vad som diskuteras i Köpenhamn. Jag hejar på de som är i Köpenhamn och hoppas på att tidningarna inte kan skriva att allt var ett stort misslyckande, för då har vi tagit ett stort steg tillbaka. Och vi ska framåt.